Länderna själva styr och kontrollerar sin egen och världsekonomin med instrument som G20 och Europeiska Unionen där Sverige ochså är med. Samarbete länder emellan har funnits i olika former sedan 1945 vid bildande av NF och FN i syfte att bevara världsfreden. G10 bildades så tidigt som på 1960 talet. Under 1980-talet övertog G5 successivt en del arbetsuppgifter från det G7, som efter Rysslands inträde 1997 blev G8. Ledarna för dessa länder träffas regelbundet för diskussioner bl a om dagsaktuella ekonomiska och politiska frågor. Under åren har G5, G6, G7, G8, G10, och G77 ochså nämnts där även Sverige har haft framskjutna platser i olika sammanhang. Att förklara bort en dålig underbyggd ekonomi på en finanskris som de har tilsammans bidragit till att skapa är därför motsägelsefullt i den politiska debatten.
Utbud av arbetskraft har ökat och efterfrågan på arbetstilfällen har minskat varför efter alla regler om prissättning har lönerna sjunkit med den påföljden att konsumtionen ochså sjunkit pga en försvagad köpkraft. Boendekostnaderna har ökat och utrymmet för lyxkonsumtionen har minskat i synnerhet för barnfamiljerna. Fackföreningarna är dessutom försvagade och arbetsgivarna har fått ett starkare förhandlingsläge på arbetsmarknaden. Endast medelålders ogifta och ensamstående med dubbla jobb har råd med en överkonsumtion. Denna utveckling har gradvist accentuerats under de senaste tjugo åren och blivit alltmer tydligare under de senaste tio åren. Det här står helt i motsats till vad ett arbetarparti skall medverka till för att få till stånd bra förhållanden för arbetarna i en demokratisk samhällsbildning. Oavsett vad de väljer att kalla sig.
Den motsägelsefulla uppgiften om ökade konsumtion, om det nu får kallas så, har möjliggjorts med en ökning av låntagande, vilket gör den svenska befolkningen totalt sett mera skuldtyngd än någonsin tidigare. För att betala av dessa skulderna tvingas Sverige sälja sina samlade tillgångar i form av delar eller hela företag, skolor, utbildningsväsendet och skärgårdtomter till utlandet bland annat.
De största problemen med sjuk- och hälsovården är inte de långa köerna eller ojämlikhet i vården för de olika vårdsökande, utan snarare ett växande missbruk av kunskaperna inom vårdsektorn och en avsaknad av vårdkvaliténs kontroll. Jämförbara missförhållanden har ökat i skola, utbildning och forskning.
Ett försvar som inte längre vet vad som är värt att försvara eller vem skall försvara vad och när och varför visar en brist i ledning och styrning och en avsaknad av orienterings- och mobiliseringsförmågan av försvarsmakten.
Rättssamhället saknar mod och principer för att skapa ett rättsmedvetande som är konsekvant och pålitligt och så länge alla medborgare inte behandlas lika inför lagen och de finansiella aktörerna tillåts öppet ägna sig åt ekonomisk brottslighet, utan åtgärder från rättsstaten, urholkas trovärdighten även för domstolsväsendet.
Den strukturomvandlingen för att möjliggöra för kvinnorna att förvärvsarbeta och höja ett nationellt miljötänkande, har under de senaste trettio åren medfört att delar av försvaret har lagts ner för att kunna frigöra medel till att betala löner och förmåner till kvinnor och ett miljöberedskap som annars inte hade kunnat konkurrera på den öppna arbetsmarknaden. Denna konstgjorda sysselsättning har fram till idag inte medfört några konkurrenskraftiga företag eller verksamheter med en förväntad långsiktig etablering på den konkurrensutsatta öppna marknaden för att erbjuda riktiga jobb till flera. De sektorer där kvinnorna vanligtvis förvärvsarbetar, som i delar av den traditionella offentliga sektorn, har till vissa delar privatiserats. Dock har avkastning på de satsningarna gjorda inte motsvarat de förväntade ROI talen. Finansieringen av öronmärkta kvinnoägda företag med små hand(väske)lån har visat sig ändå kräva en tillgång på arbetskraft som inte alltid är kvinnor. Dessutom, med bristfälliga kunskaper i att leda och fördela arbetet, på en redan ansatt arbetsmarknad blir verkligheten med företagande sällan som på filmen "9 to 5".
Väljarna har fått till uppgift att välja en sida i en tid då den demokratiska Sverige är mindre demokratisk än flera av världens diktaturer och en värld bland u-länderna. Visserligen kommer politikerna till tals och delaktigheten i den demokratiska processen mäts uttryckt i antal röstande procentuellt. Dessvärre är detta missvisande när politiker och väljare inte längre talar samma språk och de skattefinansierade public service mediabolagen selektivt ger exponeringstid endast åt de som är etablerade. Av samvetesskäl har de övriga erbjudits en möjlighet att debattera, dock har det inte varit på ett opartiskt sätt och ett sätt som inte är objektivt. Partierna kan därför inte anses ha samma förutsättningar för att kunna föra sin talan i den demokratiska processen. Lika orättvist som när medborgarna inte kan anses stå lika inför lagen då de partsammansatta domstolarna får samma karaktär som representationen i en politisk folkstyrelse.
Oavsett vilken politik som bedrivs och vilka resultat som presenteras på de olika nivåerna, är det ytterst människornas levnadsvillkor på den lokala kommunala nivån som beskriver de faktiska effekterna av den tillämpade politikens mål och medel.
Politiker gör anspråk på att styra mycket som de inte styr – oavsett partifärg. Men för att styra det som regeringen faktiskt har ansvar för – staten – finns inte mycket tid och intresse. Varje regering har missköt sitt ansvar för att styra staten.
Det kan inte förväntas att vare sig de regerande eller oppositionen skall kunna åtgärda bristerna i statsförvaltningen. Eftersom båda parter har lika stort ansvar för dagens situation, vilket har dessutom fått pågå under en alltför lång tid.
Det finns mycket att rätta till.
Lägg Din röst på KSP.
